GUSTAF LILLIESTIERNA
Gustaf Lilliestierna's work is grounded in an aesthetic and theoretical fascination with images, a fascination that has sparked a strong interest in the ontology of the image.
In his painterly work, Gustaf examines a distinct image as it emerges mentally. He then seeks to create a clear reference by studying the character of the mental image through associative, logical, and dramaturgical principles. Gustaf then uses this mental reference as a model in painting.
However, depicting mental images has led Gustaf to contemplate the implicit nature of the image: how do we actually differentiate a depiction from what we call an image? And is it really possible to characterize the properties of a specific image without this image becoming distorted in relation to the viewer and therefore inevitably transcending itself? Due to these considerations, Gustaf's works often give rise to ambivalent impressions, thus engaging the viewer in a process reminiscent of the one that entertained the artist in the creation of the work: mentally proposing and investigating the conditions of visual language context based on personal associations. Gustaf therefore argues that his work is not the image we see in itself, but rather the images that emerge mentally when a viewer imagines the circumstances through their mental visual language.
Gustaf is based in Stockholm and has a background in philosophy and fine arts.
Intervju med Gustaf Lilliestierna
Hur skulle du beskriva ditt uttryck?
Detta är en klurig fråga! Som jag förstår det menar man att en konstnärs uttryck är en egenskap hos ett konstnärens verk, ett objekt som på något sätt manipulerats av konstnären för att förmedla något som därför härstammar från denne. Jag är kluven över huruvida mina verk uttrycker något som helst, utan gillar hellre att beskriva verkens förmåga att uppväcka något i betraktaren - och detta något kan se mycket olika ut beroende på vem som tittar, och jag anser inte att detta härstammar från mig som konstnär. Om jag ser ett verk, så tycker jag att det kan vara mer eller mindre uttrycksfullt - av till exempel glädje - utan att de uppväcker glädje i mig. Lite som att en ledsen emoji inte uppväcker sorg i mig trots att jag förstår att det är sorg den önskar kommunicera rent visuellt. Jag tror att mitt arbete mer handlar om att låta intryck uppstå genom associationer och känslor i betraktaren och inte så mycket om konkreta uttryck. Alltså att kvalitén är en egenskap hos den som tittar, och inte hos verket i sig. Om jag ändå svarar på frågan, så måste jag vara ytlig och säga att mina verk uttrycker en kärlek för bilder och sinnets förmåga att visualisera och resonera kring olika unika bildvärldar. Men det är som sagt en klurig fråga, och faktiskt en som ligger nära mig i arbetet eftersom jag tycker den är så komplex.
Vad inspirerar och ger dig lust i ditt skapande?
Ögonblick som överlever tiden. Minnen som kommer till och etsar sig fast utan att man försöker skapa dem. När man blir berörd rent intuitivt och civilt av en situation eller ett event. Formen för subjektiva associationer. Som exempel, om någon pratar om en marknad, så tänker jag på en händelse - Västertorps marknad 2019. Det ösregnade och marknaden blev långt ifrån så välbesökt som många av försäljarna hade hoppats på. Det var runt stängning och alla höll på att packa ihop. Det var en rätt modstulen stämning, och en äldre man höll på att packa in alla sina osålda ballonger i en vit skåpbil. Han såg så deppig ut, som om han inte hade sålt en enda! Det var så sorgligt utan att vara omedelbart farlig, och det är ju precis så livet kan vara rätt ofta. Stunder som berör oss är enligt mig högst estetiska, och ibland stöter vi bara på dem. Det inspirerar mig oerhört, eftersom det gör framtiden och vår del i världen så oförutsägbar.
Hur ser du på konstens roll och betydelse i dagens samhälle?
Be mig skriva en uppsats på femtio tusen ord om detta som kommer jag antagligen göra det. Men helt utan att teoretisera eller försvara mitt påstående, så vågar jag hävda att konsten - som den är i sig - är en konstant som förenar all variation av kultur som mänskligheten uppvisat genom tiden. Konsten utvecklas aldrig, men den upphör aldrig att förundra. Det sägs att barn idag är ‘vana’ med internet för de vuxit upp med det, men ingen generation har vant sig vid konsten. Konsten är oberoende av tiden, och den vördnad vårt (temporära) samhälle bör känna inför dess inflytande på oss som kulturvarelser men också som unika exemplar av det mänskliga släktet bör vara enorm. Det är genom den vi kommunicerar genom årtusenden, och gissningsvis var det genom den vi kommunicerade innan vi formulerat meningar, fraser eller ord. Och då menar jag verkligen inte bara konsten som en spektakulär ide eller ett snitsigt hantverk - utan synkroniserad dans, försöket att skala en apelsin i ett skal, att göra skuggfigurer med händerna eller att prata bebisspråk med sin partner. För även om vi känner oss ämnade att kalla något konst samtidigt som vi utesluter något annat idag, är konsten bra mycket äldre än det språk och de teorier som ligger till grund för vår samtida kategorisering.
Kan du beskriva ett ögonblick eller en händelse som starkt påverkade din konstnärliga utveckling och/eller riktning?
Under mitt sista ateljesamtal på min master, sa min lärare något till mig som jag önskar någon hade sagt långt innan. Hon sa: “det viktigaste är att man gör saker som man själv vill se.” Det lät så skönt, och det påverkade mig starkt. Utan att egentligen veta vad jag ville se, började jag tillslut göra det jag ville göra, utan att riktigt tänka på hur det skulle se ut. Numera tänker jag att det är bekräftande inför sig själv, att se saker som är ett resultat av det man gjorde av vilja - och därav fick min lärare rätt. Jag gör det jag vill, och därför är resultatet också något jag vill se eftersom jag vill vara fri i mitt skapande. Efter det har mycket mer sagts till mig av lärare under mina filosofistudier som ytterligare sporrat min nuvarande inriktning. Till exempel sa en lärare till oss elever: “det är skönt att vara automatiskt medveten om att vi har ett bakhuvud trots att vi inte ser det! För tänk hur obehagligt det skulle vara att ständigt behöva övertyga sig själv om detta rent rationellt!”
Men jag kan inte egentligen svara på denna fråga utan att nämna konstnären Giorgio de Chirico, poeten Jack Spicer, filosoferna Ellen Dissanyake, Graham Harman, Kendall Walton, Jenefer Robinson och författaren Olga Tokarczuk!
Vad betyder "hetta" för dig?
Hetta för mig är ett tillstånd som förändrar egenskaperna hos ting. Ett event som gör luften synlig, ett event som får den solida materien att rinna. Till skillnad från den tysta kylan, verkar den mullrande hettan få tingen att röra sig. Det som råkar ut för hetta, ökar i volym och stiger.
Just nu aktiv under medverkan av grupputställning HEAT på WAY gallery Sthlm.
30 maj - 29 juni
Välkomna!
